18 maj 1993. Devla Tomic anländer till Luleå tillsammans med sin man Zvonko och döttrarna Aneta och Anita. Det är kväll när bussen når flyktingförläggningen på Lv 7, numera kallat Kronan. Grinden som tornar upp sig utanför fönstret får Devla Tomic att gripas av panik. Hon klamrar sig fast i armstödet, fast besluten att inte lämna bussen. Än idag är hon tacksam över att hon till slut vågade.

Det har gått 22 år. Devla Tomic öppnar dörren på Tunastigen i Luleå och fyrar av sitt allra största leende. Gestikulerar vilt när hon pratar. Visar ivrigt vägen till köket där bosniska delikatesser ligger
uppradade. Devla Tomic har bakat hela morgonen. Hon utstrålar värme och styrka på samma gång. Två egenskaper som gjort henne till en välkänd Luleåprofil.

Sedan 2008 arbetar hon på Luleå kommuns arbetsmarknadsförvaltning, med hjärtefrågan mångfaldsarbete och integration.

– Kärleken till mänskligheten driver mig. Det spelar ingen roll vem man är eller var man kommer ifrån, alla ska känna att de är inkluderade i samhället.

Att föra samman människor genom olika aktiviteter är bland det bästa Devla vet. Hon hjälper också människor från andra länder att hitta föreningar och organisationer som möter deras intressen.

– Vi träffas och pysslar med handarbete, anordnar utställningar och åker på skoterutflykter. På slutet av dagen är det ofta många som byter nummer med varandra, då blir jag överlycklig. Det är
fantastiskt roligt att Luleå är en stad fylld av organisationer och föreningar som ställer upp.Det finns alltid frivilliga.

Årets Luleåprofil


Från blommande syrénträd till snö i stora drivor. Men också från haglande granater till tak över huvudet. Devlas liv i det nya hemlandet blev inte alls som hon föreställt sig. Här togs de emot med öppna armar. Här fick hon och maken en tredje dotter, Emma.

– Luleå har tagit hela mitt hjärta. Bortsett från att umgås med min familj är min favoritplats i staden min arbetsplats. Jag känner ett stort värde genom jobbet.

I november utsågs Devla Tomic till Årets Luleåprofil av Luleå södra rotaryklubb. I motiveringen nämndes mod, entusiasm och det faktum att hon utvecklat bostadsområdet Hertsön i Luleå. Först trodde hon inte att det var sant.

– Jag är så stolt. Det är en stor ära för mig, men också en plikt. Jag bryr mig, jag reagerar. Jag tycker att alla ska reagera, hela tiden. Inget ska få stoppa vårt mod. När jag gör något bra för samhället mår jag som allra bäst.

Hon river glatt runt bland de femhundra hjärtan som hon på egen hand knåpat ihop. Hjärtan för Luleå. Det ena större än det andra.

//
Text: Vanessa Cicero
Foto: Susanne Lindholm