Midsommarhelgen närmar sig. Sommarvädret har som vanligt velat lite fram och tillbaka och prognosen är öppen för tolkning nu också. Många vänner och bekanta packar bilen och åker till sommarstugan, några få beger sig till varmare hav än vårt. Jag och maken har ingen stuga - vi har två kajaker och ett tält.

När helgen kommer brukar vi packa bilen, lasta kajakerna på taket och åka till någon av alla småbåtshamnarna runt stan. En ö vi ofta återvänder till är Antnäs-Börstskär. Den har det mesta: klippor, sandstränder, strövstigar och en skyddad vik med perfekt kvällssol. Från Alhamn ligger den bara knappt två timmars paddling bort om man tar kortaste vägen. Den blir vårt val den här gången.

Foto: Niilo Alhovara
Foto: Niilo Alhovara

Solen glittrar på vattnet när vi efter en halvtimmes bilfärd kommer fram till viken i den gamla skärgårdsbyn. I sommarstugorna riggas det för fest och några barn badar i det fortfarande ordentligt kalla havsvattnet. ”Solchanser” sa meteorologen och det är ett understatement - någon enstaka molntuss seglar förbi på himlen. Men prognosen är gjord i Norrköping och som så ofta svepande formulerad i våra trakter.

Kajakerna packas och sen drar vi. Det blir inte den kortaste vägen idag, utan vi rundar Kunoön och går iland på den lilla, karga Kunoöhällan. Jag gillar verkligen den här holmen. Den är som en provkarta över olika bergarter. Jag är urdålig på geologi men tror att det bland annat är Haparandagranit, Gnejs och en svart, vulkanisk bergart som radar upp sig sida vid sida. Dessutom får man nästan alltid se Tobisgrisslor och Tordmule här. Gott om blommor finns det också. Det tycks som om de stenigaste, kargaste små skären är de som blommar rikligast. Nu är jag ingen fena på floran heller men några känner jag igen: skvattram och valeriana doftar mest, kvannen är maffig, veronika och strandglim är lika ljuva som sina namn.

Foto: Gunvor Ekström
Foto: Gunvor Ekström

Efter en kaffepaus paddlar vi norrut till Antnäs-Börstskär. Vår favorit-kajakhamn är ledig den här gången också. Jag vågar mig på ett snabbdopp, tar sedan fram en öl ur kajaken och bara njuter av att vara här.

Så småningom packar vi upp. Man känner sig som Skalman när man packar ur en havskajak - nästan allt får plats! Massor med god mat och dryck, tält, kök, sovsäckar, kudde, fåtölj (!) varma kläder, svala kläder, bra-att-ha-grejor.

Lunch på sill, gräddfil och potatis. Kaffe och kaka. Tupplur. Ett par kompisar sluter upp senare på eftermiddagen. Vi sitter och pratar en bra stund. Medan de sätter upp tältet gör vi en brasa så att vi ska få bra grillglöd senare.

Förrätt: gravlax och -sås på tunnbröd. Huvudrätt: Kött och grönsaker läggs på halstret och serveras med örtsmör och sallad. Efterrätt: jordgubbar, tjock yoghurt och havreflarn. Mer prat, lägerelden håller myggen borta när solen sjunker. Vi går bort till gästbryggan och bastun - som är öppen för alla besökare året runt. Ännu en anledning att välja den här ön! Ett par båtar ligger vid bryggan, och en familj har i stort sett bastat klart. Vi sågar upp mer ved medan vi väntar och snart är det vår tur. Vi är visserligen lyckligt lottade som har en fin bastu hemma, men utsikten från den här bastun är svårslagen.

En bastu-öl på trädäcket efteråt och lite samspråk med nästa gäng som ska in och löga sig. Även de kommer hit minst en gång varje sommar och vi utbyter lite skärgårdstips. När det kommer fram att vi har kajaker kommer frågan som vi alltid får: Har ni paddlat långt?

Foto: Göran Wallin
Foto: Göran Wallin

Så småningom strosar vi tillbaka till vårt läger. Eldar och glor på solstrålarna som färgar ett moln knallrosa precis vid trädtopparna på andra sidan fjärden. En efter en börjar gäspa.

Imorgon ska vi nog bara hänga här. Träna på att göra ingenting. När vi började paddla med Friluftsfrämjandet i Stockholms skärgård i mitten av 90-talet lärde vi oss att paddla varje dag på turen, mellan kl 9 och 17 ungefär. Och så är det ju när man gör organiserade turer i grupp - hålltider är nödvändiga. Men nu, på egen hand, får det bli som det blir. En av våra kajakkompisar har dessutom lärt oss att gå ett steg längre: man kan stanna på land en hel dag om man vill!

Kanske promenerar vi till sydspetsen på ön. Klippan mot söder är ganska hög med Luleå skärgårds-mått mätt och har fin utsikt mot Kunoön (kuno betyder kvinna), Mannön och de små holmarna i Kallfjärden.. På vägen dit passerar man bland annat ett par klapperstensfält och ett 100 år gammalt stenbrott för fältspat. Det blev aldrig någon större produktion - kvalitén var inte bra nog. Och det tycker jag är tur, annars hade ön kanske varit hårt exploaterad.

Förmodligen blir det en sväng till bastun imorgon också. Och mer god mat. På söndag, om vindarna tillåter, tar vi kanske omvägen till Germandöhällan innan vi styr hemåt. Den ingår i Bådans naturreservat tillsammans med Gråsjälgrundet och Börstskärsbådan. Enda byggnaden på ön är en gammal fiskestuga som tyvärr förfaller. Känslan av utpost är påtaglig, klipphällarna vid stranden är släta och det finns massor av sjöfågel.

Nu kommer gäspningarna tätare, en efter en säger godnatt. Jag dröjer, trött jag också, men samtidigt är det ju så fint. När de andra lagt sig i tälten kan jag inte hålla mig - bästa klättertallen står bara en liten bit bort. Jag klättrar upp och ser en knallorange skärva av solen vid trädtopparna. På väg upp igen.

Text: Gunvor Ekström

Hyra kajaker och utrustning

Äventyrsbutiken Hägglunds

Tips på kajakrutter i Luleå och Råneå skärgård

Kajakguide pdf