När man möter den prisbelönta författaren Sakina Ntibanyitesha är det svårt att inte bli berörd. Berörd av smärtan, sorgen och ilskan. Men man blir också förundrad över hur mycket en människa kan stå ut med, utan att tappa tron på mänskligheten.

Sakina Ntibanyitesha har klarat sig själv sedan hon var tolv år. Hennes liv har präglats av flera krig, övergrepp, tortyr, onda människor och några goda. Till skillnad från många andra har hon valt att inte vara tyst och begrava det som har hänt inom sig. Istället har hon skrivit flera böcker om det hon har upplevt, om sin barndom, om ett liv i krig och om sin flykt. Anledningen till att Sakina började skriva var ren och skär ilska, ilskan över att vissa har det bra och andra har det väldigt dåligt.

– Jag vet inte om det gör någon skillnad att jag skriver böcker och berättar mina historier. Men jag tycker att alla människor förtjänar att ha det bra och om mina böcker kan förändra det för någon är det värt det, säger Sakina.

Sakina är född i Burundi men hennes föräldrar flyttade tidigt till Rwanda. Hennes föräldrar separerade och hon fick istället bo hos sin mormor. Där bodde hon fram tills hon var tolv år. Sakinas blick blir alldeles varm när hon berättar om sin mormor. Livet de levde var fattigt och de fick jobba hårt för att överleva. Men de var lyckliga och Sakina drömmer sig ofta tillbaka till tiden hos mormor.

– Min mormor blev aldrig arg. Inte ens om jag inte ville hjälpa till. Hon nickade bara. Senare på kvällen berättade hon en saga. I sagan fanns en flicka och en mormor. Och sagan slutade med ”… och eftersom flickan inte hjälpte sin mormor med veden fick mormodern göra det själv. På vägen mötte hon ett stort djur som åt upp henne. Vem ska nu ta hand om den lilla flickan..?”. Jag kan fortfarande höra min mormors röst och alla hennes kloka tankar om livet.

Sakinas mormor rökte pipa och hade en alldeles rynkig panna. Sakina tyckte att rynkorna var vackra och att hon själv också ville ha det. Hon frågade sin mormor hur hon skulle kunna få en rynkig panna. ”Gå och hämta vatten så får du rynkor”. Sakina hämtade vatten men det blev inga rynkor. Hon tog mod till sig och frågade varför hon inte hade fått några rynkor. ”Gå och hämta ved så får du rynkor”. Sakina hämtade ved. Fortfarande inga rynkor.

– Då förklarade min mormor ”rynkor är som ett diplom; om du hämtar vatten och ved ett helt liv, lyssnar på och hjälper andra – då får du rynkor”. Med tanke på att medellivslängden
inte är så hög i Afrika så måste man leva ett bra liv för att man ska få rynkor.

Livet förändras


Men tiden hos mormodern tog slut eftersom de fick det allt fattigare. Sakinas mormor tyckte att det var bättre att Sakina flyttade tillbaka till sin pappa där hon skulle få möjligheten att gå i skolan och kunna få ett bättre liv. Men det blev ingen skola. Istället fick Sakina hjälpa till på gården och slitet blev ännu värre än hos sin mormor.

– Min pappa hade fem fruar, eller egentligen fem sambor eftersom han inte fick gifta om sig, och jag kom bra överens med allihop utom en. När min pappa gav mig ett hus, som ett
förtida arv, blev hon avundsjuk och hyrde en man som skulle döda mig. När jag var ute och gick blev jag påkörd av en motorcykel och vaknade flera dagar senare, fastspänd i en säng. Han sa ”jag tyckte att du var så söt så jag ville behålla dig”. Sen våldtog han mig.

Sakina tystnar och hon slår ner blicken vid minnet. När hon tittar upp igen lyser ilskan i ögonen.

– Jag är bra på att förlåta. Men den mannen kan jag inte förlåta!

Men mannen som förgrep sig på henne hade en snäll fru. Hon berättade för en faster till Sakina hur det låg till och tillsammans såg de till att Sakina fick åka till Kongo-Kinshasa där hon fick jobb som hushållerska.

– Jag tror att det var 1990, tiden är suddig… Det var en välbärgad familj och kvinnan i familjen var jättesnäll och gav mig en kram varje kväll. Mannen tyckte jag inte om eftersom han gjorde närmanden.

Sakina tyckte att det var skönt att sova utomhus, både för att undgå mannens närmanden och för den behagliga luften.

Men en kväll glömde hon att låsa dörren till huset och det blev inbrott. Sakina blev anklagad för att vara tjuv och blev svårt misshandlad. Efter misshandeln dumpades hon i vattenbrynet till Tanganyikasjön. De stora vågorna drog ut henne i sjön. En fiskare som var på väg ut med sin båt såg henne i vattnet och räddade henne. Han tog henne till Röda korsets sjukhus och under två månader svävade hon mellan liv och död.

– Sjuksköterskorna berättade att mannen som hittade mig kom med mat varje dag men att jag var för svag för att äta. Han var en god man, en av de få goda männen i mitt liv.

Efter sjukhusvistelsen präglades Sakinas liv av ständiga flyttar mellan olika familjer. Under tiden blev hon med barn och födde en son.

– När kriget bröt ut i Östra Kongo kände jag en befrielse, nu kan jag äntligen få dö. Jag hade min son på ryggen och tänkte ”får jag ett skott i bröstet så dör min son också, för honom kan jag inte lämna ensam”.

Men Sakina blev inte skjuten. Inte i bröstet i alla fall.

– Tiden i Kongo, mellan 1998 och 2002, var den värsta i mitt liv. Vi vandrade flera mil varje dag. Jag blev skjuten i benet. Jag undkom en massaker tack vare att jag kunde språket och lurade bödlarna att jag inte var från Rwanda. När jag äntligen fick chansen att söka asyl via FN var jag så trött. Trött på allt.

I februari 2003 kom Sakina och hennes son till Luleå. Och livet tog en ny vändning igen. Nu fick hon chansen att studera för första gången i sitt liv. Och hennes son fick möjligheten att gå
i skolan. Men när beskedet kom att hon skulle få asyl hade hon svårt att känna glädje över det.

– Jag hade gett upp. Jag hade gått igenom så många dåliga saker att jag inte ens kunde känna mig glad över att jag skulle få möjligheten att slippa allt elände. Det är jättejobbigt att
komma till ett annat land. Man kan inte språket, förstår inte kulturen. Samtidigt är det jättebra, om än lite kallt i Luleå. Men jag har nästan skämts över att jag får ha det så här bra när så många andra inte får det.

Sakina tystnar, men hennes ord hänger fortfarande i luften. Hennes levnadshistoria är inte på något sätt unik. Det som är unikt är kanske att hon har överlevt. Gång på gång.

//
Text: Fredrik Palmqvist
Foto: Susanne Lindholm