Varför är Luleå staden i ditt hjärta? Vad gör att Luleå får dig att må bra? Vad är ditt bästa minne av Luleå? Med de frågorna som utgångspunkt fick Luleåborna skicka in sin bästa Luleåberättelse, med chans att vinna en dag och natt med det bästa som Luleå har att erbjuda. Nedan kan du läsa Shilpi Sinhas vinnarbidrag.

- Min bästa Luleåupplevelse hände efter ett år och 140 mil.

Jag minns hur jag stod på Luleå Airport, väskorna packade med mina ägodelar och skyhöga förväntningar. Jag skulle flytta till storstaden Stockholm. Äntligen få slippa vinterns ständiga mörker och sommarsolen som aldrig lät en sova. Aldrig mer minus 30 grader eller 40 000 mygg som middagsgäster. Bara närhet till shopping, uteliv och händelsernas centrum. Äntligen!

Men Stockholm var inte riktigt som man alltid inbillat sig att det skulle vara. Visst hade jag åkt ner på mina årliga shoppingweekends i stan, men i allt myller av ZARA-påsar och B-kändisar så lyfte jag aldrig blicken och såg staden i all sin ärlighet. Jag såg inte tumultet om nätterna, fientligheten på tunnelbanan eller ”de riktiga” 08:ornas dömande blickar, som om jag inte tillhörde dem.
Jag insåg inte att alla de hemlösa jag passerade under lördagens shoppingrunda skulle vara kvar där även nästa lördag. Och nästa lördag. Och lördagen därpå.

När vintern kom konstaterade jag rätt snabbt att, jo – det blir faktiskt skitkallt även här! Och när sommaren kom, kom den inte ensam – mygg och knott är inte endast norrlänningarna förunnade. Att cykla i staden verkade dessutom vara en synd. Cyklade du på gatan, ja då var du i vägen för alla fotgängare. Cyklade du på bilvägen så skulle du förmodligen inte leva länge till. Att kunna cykla till jobbet? Glöm det! Vad man menar med ”närhet till stan” i Stockholm är ”närhet till tunnelbanan som troligtvis är så fullsmockad att du får stå upp i 40 minuter och försöka hålla balansen” rättare sagt.


Ett år gav jag Stockholm, ett år efter 20 år i Luleå. Det räckte. Jag hade ett fantastiskt jobb, men jag var inte lycklig i storstaden. Så jag packade väskorna, återigen, med mina ägodelar och denna gång ett stort lass hemlängtan. Till slut stod jag där igen, på Luleå Airport. Flygplatsen som lätt skulle kunna förväxlas för en bussterminal eller ankomsthallen till en ”riktig” flygplats som Arlanda.

Jag klev ut och skrattade lite för mig själv. Lustigt hur jag en gång tänkt att Luleå låg i ständigt mörker, när jag nu gick och blev bländad av en omgivning som badade i gnistrande snökristaller. Kylan var påtaglig, men inte alls lika hård som i den fuktiga Stockholmsluften. Bilresan hem till Porsön var en riktigt idyllisk sådan. Ingen rusningstrafik och inga högljudda bilister på vägen som kantades av vacker natur istället för grådaskiga föroreningar.


När jag kom hem till Porsön, som skulle fortsätta vara mitt hem ett bra tag framöver då jag planerade att studera på LTU, så kände jag hur en tung börda lättats från mina axlar. Jag åkte in till centrum, i en varm och mysig buss med trevliga resenärer som alla hade gott om plats. Väl framme tog jag en promenad som för första gången på länge inte innebar att konstant vara i vägen för en stressad hord människor. Jag tittade upp och såg hur himlen gapade tom i skyskrapornas frånvaro, så när som på en strimma norrsken. Helt plötsligt kändes det som att jag hade åkt 140 mil för att inse att det jag letade efter fanns här hela tiden. Naturen. Närheten. Lugnet. Och friheten att kunna cykla till jobbet. Jag var hemma. Äntligen!

//
Shilpi Sinha